Tack så mycket för ordet, och tack, kära norska fackföreningsvänner för inbjudan till er kongress och för möjligheten att också säga några ord.
Jag är alltså generalsekreterare i Nordens Fackliga Samorganisation, NFS. Nordiskt samarbete, det kanske kan låta lite gammaldags. Behövs verkligen ett nordiskt samarbete i dessa tider av globalisering och europeisk integration?
Ja, jag menar att det behövs, och kanske behövs det mer än någonsin. Och den viktigaste orsaken till det är förstås att det trots många skillnader mellan våra länder finns något som med rätta kan kallas en nordisk samhällsmodell. Fackföreningsrörelsen har varit pådrivande i uppbygget av de nordiska välfärdssamhällena, och vi har också ett gemensamt intresse av att utveckla och försvara denna samhällsmodell.
Under förra året utarbetade en grupp universitetsekonomer från de nordiska länderna fram en rapport som heter just ”the Nordic Model”, och som också blev underlag för en OECD-konferens i Paris. Och trots att ingen av dessa nationalekonomer kan anses stå den fackliga rörelsen nära låter rapportens slutsats nästan som poesi för en generalsekreterare i en nordisk, facklig organisation. De skriver;
”En gemensam slutsats av våra övergripande jämförelser är att de nordiska länderna lyckats bättre än andra med att kombinera ekonomisk effektivitet och tillväxt med en fredlig arbetsmarknad, en rättvis fördelning av inkomster och social sammanhållning. Den nordiska modellen utpekas som en källa till inspiration för andra folk i deras sökande efter ett bättre socialt och ekonomiskt system”. Slut citat.
Forskargruppens förklaring till dessa framgångar är att vi i norden har ”skapat mekanismer för kollektiv riskfördelning”. Så talar teknokrater. Vi som har rötterna i den fackliga rörelsen skulle uttrycka samma sak så här – det handlar om solidaritet, vi har välfärdsystem som gäller för alla och finansieras gemensamt av alla.
Det talas ibland om ”den amerikanska drömmen”, om möjligheter för personer med enkel bakgrund att avancera på den sociala trappstegen och nå en bättre situation än föräldrarna hade. Också om detta har det forskats, och resultaten är entydiga. I såväl Norge som Finland, Sverige och Danmark är den sociala rörligheten större än i USA. Ingenstans i världen lever en så liten andel av barnfamiljerna i fattigdom som i norden. Ingenstans i den industrialiserade världen kan den amerikanska drömmen förverkligas lättare än i norden!
Ändå får vi inte bli självgoda, inte slå oss till ro. Vi måste vara de första att se de många brister som fortfarande finns, också i våra länder har klassklyftorna ökat de senaste årtiondena.
Nordisk fackföreningsrörelse står inför många utmaningar när det gäller att försvara den samhällsmodell vi varit med om att skapa. Utmaningar som kommer både från krafter inom våra länder som vill försvaga våra välfärdsystem, och från globaliseringens baksida i form av social dumpning och tygellösa finansmarknader som löper amok.
Men låt mig här särskilt nämna en utmaning som handlar om den fackliga rörelsen själv. I Norden regleras arbetsmarknaden i högre grad än någon annan stans av kollektivavtal. Det innebär att fackföreningarna är med och tar ansvar, och får inflytande. Det skapar flexibilitet och en stark ställning för den enskilde löntagaren. Detta är grunden för den nordiska modellen.
Men detta system förutsätter starka fackliga organisationer. Därför är de tendenser till lägre organisationsgrad och sjunkande medlemssiffror som vi sett på flera håll i Norden under senare år oroande. Hur vi ska vända den utvecklingen och nå ut till fler ungdomar, till fler anställda i tjänstesektorns småföretag och till fler löntagare med invandrarbakgrund är en fråga där den nordiska fackföreningsrörelsen behöver samarbeta och utbyta erfarenheter.
På detta område har ni, Landsorganisationen i Norge, varit något av en ljuspunkt i mörkret! Att er organisation har drygt 60 000 fler medlemmar idag än år 2000 imponerar. Jag är övertygad om att ni har viktiga erfarenheter att dela med er av.
Trots att jag är generalsekreterare i en nordisk organisation ska jag nu säga några ord om Europa, även om jag har förstått att det kan vara minerad mark här i Norge. Jag tänker inte ha några synpunkter på om Norge bör vara medlem i EU eller inte. Men att LO Norge är medlem i Europas Fackliga Samorganisation, EFS, är bra, mycket bra.
Varför då? Sanningen är att EU idag är en viktig arena för att besluta om regler och lagar som påverkar miljoner och åter miljoner europeiska löntagare, också norska löntagare. Visst kan det många gånger verka trögt, långsamt och ibland på gränsen till tröstlöst att försöka påverka EU-processerna. Men det går. Sammanlagt finns i dag ett 60 EU-lagar som garanterar minimivillkor för allt från semester, till arbetsmiljö och löntagares medinflytande. Mycket återstår att göra, men tillsammans är dessa lagar ett första försvarsverk för att motverka social dumpning i Europa. Och jag vågar påstå, att det stora flertalet av dessa lagar inte skulle finnas om det inte varit för att Europas fackföreningar aktivt engagerat sig på EU-nivå. LO Norge har varit en av dessa fackföreningar.
Samtidigt är det så att ibland kommer också EU-beslut som går emot löntagarnas intressen, och ibland är de extra problematiska för oss i de nordiska länderna. Jag behöver bara säga Laval- och Vikingdomarna så förstår ni problematiken.
I situationer som dessa är facklig sammanhållning viktigare än någonsin. Då behöver vi alla fackligt aktiva i Europa varandra för att åstadkomma förändringar, och de gånger vi i norden påverkas mest så är det vi som är mest beroende av att hela den europeiska fackföreningsrörelsen stöder våra krav.
Men fackligt samarbete i Europa kan inte ersätta fackligt samarbete i Norden. De nordiska ländernas arbetsmarknader har flera särdrag jämfört med övriga Europa, och det har också de nordiska fackföreningarna. Var för sig är vi små i det europafackliga samarbetet, men om vi samordnar oss och drar åt samma håll blir vi en kraft att räkna med.
Än en gång – Europasamarbetet gör inte nordiskt samarbete föråldrat, utan det gör det än viktigare.
Slutligen, detta är politiskt och fackligt ett viktigt år i Norge, och detta är en viktig kongress för LO Norge.
Nordens Fackliga Samorganisation består av 15 fackliga centralorganisationer i fem länder, med tillsammans mer än åtta miljoner organiserade löntagare.
LO Norge är och har alltid varit en aktiv och konstruktiv medlem i NFS, och jag vet att gör mig till tolk för hela den nordiska fackliga familjen när jag önskar er all framgång med denna kongress och med de viktiga uppgifter ni står inför.
Tack för ordet.